(En tidigare, kortare version av den här texten publicerades i boken/katalogen ”KonstLab 2003”, som gavs ut i samband med mitt deltagande i utställningen, med samma namn, på Göteborgs Konstmuseum 2004.)
Pappersklipp – en prestigelös teknik
Utan papper inga pappersklipp och precis som många andra tidiga uppfinningar kommer pappret från Kina. Det är också i Östasien man funnit de första pappersklippen, mest troligt för att där finns en rik tradition av att framställa papper för både skuggspel och dekorativa ändamål.
Till Europa kom konstarten först på 1700-talet och då via de japanska porträttsilhuetterna. Att klippa porträtt blev ett populärt tidsfördriv hos den tidens borgerlighet och de svarta silhuetterna översvämmade snart deras hem. (Detta var första gången den japanska konsten fick någon betydelse i väst. Nästa gång det sker, är när de japanska träsnitten inspirerar målare som Monet, Van Gogh, Toulouse Lautrec m fl till både impressionismen och expressionismen).
Men pappersklippandet förblev inte enbart ett borgerligt nöje. Det spred sig snabbt i alla samhällskategorier och sammanhang. För luffare och andra mindre bemedlade var sax och papper ett lättfraktat material, som i skickliga händer kunde förvandlades till “brödkonst”. Hos mjölnaren och köpmannen klipptes och skars schabloner, som användes när tunnor, säckar och tråg skulle märkas. I länder som Polen och Schweiz har pappersklipp länge varit en utbredd folklig konstart. I Sverige finns många exempel på pappersklipp som folk-konst och hantverk, då pappersklippen gjordes som bild-gåvor i samband med speciella familjehändelser, t ex när ett barn föddes, som bröllopspresent till ett brudpar, eller som en minnestavla till en avliden släkting.
Det finns mängder av exempel på hur papper och sax har använts av både illustratörer och konstnärer i professionellt bildskapandet. Den danske sagoberättaren H. C. Andersen är ett exempel, han klippte s k ”vikbilder”, vilket betyder att man viker pappret några gånger innan man klipper och får på så sätt bilder som är symmetriska. En annan sagoberättare som gärna klippte bilder fast i form av silhuetter, är Elsa Beskow. Konstnären Henri Matisse, en av 1900-talets stora modernister, valde sent i sitt konstnärskap att arbeta med papper i collage och klippta former. De monumentala, färgstarka pappersklippen blev ett signum för Matisse och hans konstnärskap sent i livet. Exempel i vår samtid är modedesignern Bea Szenfeld, som är känd för sina konstnärliga, experimentella kreationer utförda i just papper. En annan samtida konstnär med pappersklipp och papperscollage som signum, är den amerikanska konstnären Swoon (Caledonia Curry), tidigare främst verksam som gatukonstnär men nu också verksam i andra sammanhang, t ex i museer och andra konstrum.
Som så många andra folkliga konstarter med tyngdpunkt i det dekorativa har pappersklippen dock länge stått lågt i kurs inom bildkonstfältet, något jag kom att erfara både under min förberedande konstutbildning och senare i min utbildning på Konsthögskolan (andra halvan av 1990-talet och början av 2000-talet). Trots detta motstånd, som ibland varit aktivt från lärare och professorer, gjorde jag ändå konstverk med pappersklipp som utgångspunkt. Under senare år (2010-talet och framåt) har synen på medier generellt ändrats något, då det inte längre är valet av medium eller teknik som som bestämmer ett konstverks kvalitativa värde, utan förmågan att använda rätt medium till den idé som konstverket vill förmedla. Allt fler bildkonstnärer arbetar nu i gränslandet mellan bildkonst -konsthantverk- hantverk- slöjd vilket i sin tur har lett till allt fler gränsöverskridande konstnärliga uttryck, där både idé och form sammantaget blir den konstnärliga upplevelsen. Men i takt med digitaliseringen ökar också intresset för det som sker bortom och utanför specifikt digitala tekniker (även om digitala medier används för både bearbetning och kommunikation av det konstnärliga arbetet). Handens unika uttryck leder för vissa till att kombinationen hantverk, digital teknik och digital kommunikation, blir helheten i ett konstnärskap. Jag upplever att samtiden har en mycket mer tillåtande attityd till en teknik som utgår ifrån det enkla, t ex pappret och saxen, som förmedling av det komplexa och att detta i allt större utsträckning syns i såväl traditionella, digitala som andra platser för professionell konst.
Pappersklipp är alltjämt en prestigelös teknik som de allra flesta kan pröva på. Med sina historiska kopplingar till öst och väst, rika och fattiga, konst och konsthantverk, det i så många fall föraktade ”pysslandet” (glanspapper går idag i stort sett bara att köpa i hobbyaffärer) och till det barnsliga, har det kanske en viktigare plats än någonsin. Handens tysta koncentrerade rörelse i stunden, saxen i pappret och saxen som ett sätt att teckna tredimensionellt, är ett konstnärligt arbete som är särskilt intressant att se närmare på i vårt digitala tid. Handens intelligens.
Kamilla Rydahl 2020-03-08